frågade den unge oroliga mannen där vi satt tillsammans i hallen, delade en kopp kaffe och småpratade .....
Han var väl hemma i denna för mig något främmande miljö.
Att sjukvården i stort har en central betydelse för folket i stort pekar de flesta fakta på.
Människor är beredda att betala skatt för detta.
Men psykvården ses kanske inte med samma klarsyn.
Psykvården behövs men ses nog inte så eftertraktansvärt.
En skammens stämpel markerar just detta.
Det är ju ingen status att ha detta antecknat på sitt LivsCV.
Några dagar hade gått för mig sedan den oerhörda saken hade hänt: att på ett impulsstyrt sätt besluta om att korta av min livstid, ja helt enkelt döda min egen kropp………
Du har aldrig varit här, frågade han med sin rastlösa och oroliga röst.
Aldrig, inte ens som präst trots en hel del av sjukhusbesök under mina tjänstgörande år i stan.För det är ju en helt naturlig sak för prästens församlingsarbete. Gå på hem- och sjukbesök….
Han höll den varma kaffekoppen som det vore den enda värmekällan för hans frostskadade själ,söndersmulade livskänsla. Men i själva botten av hans mjuka ögon brann hoppets låga.
Hans sökande trevande ord om prästers rätt att göra slut på livet, ett liv som har Gud som sin Skapare fyllde mig med djup inre oro…...brännande skuldkänsla…..skam…
Får man som präst, en troende kristen människa som förkunnar livets helighet, dess så dyra livsvärde för alla, bryta sönder sitt eget livsträd som om det inte har något värde?
Får man det? Kan man det?
Frågorna ställde sig som en lång krävande kö djupt ner i min slagna såriga kropp.
Får man?
Det hade nu gått några dagar sedan den intensiva tiden på sjukhusets IVA.
Då jag i en räddande livskedja, räddande och bärande händer bars som ett litet oförmöget barn till livräddande livsuppehållande åtgärder…………………...
Det var bråttom!
Snabba beslut av läkare och annan närvarande personal!
Själv var jag helt oförmögen till egna beslut! Jag överlämnade mitt liv i okända människors händer!
En slags tom uppgiven livskänsla fyllde min person och kroppens förgiftade tillstånd av dödande gift.
En uppgiven likgiltighet för allt som skulle ske med mig!
Likgiltighet för hela min situation, faran,,hotet….ja allt…..En uppgivenhet som stängde ute rädslan för döden, för dödsångest.Det var som hela mitt jag var nerfryst till en iskall känsla, ett nerkylt hjärta……..
En ny dag vaknar i denna märklig sjukhusvärld.
En avdelning med själars fulla smärta av psykiskt lidande, unga som äldre, flickor som vuxna kvinnor, unga män som åldrande gubbar…..men med det gemensamma: djupt psykiskt svårförklarat lidande………
Jag hela vårt land samlat i en slags lidande miniatyr.
Där satt jag med denna så sympatiska unge man, och vi höll dom varma kaffekopparna med sitt doftande innehåll, och våra ögon blygdes för varandras livssituation och blickarna djupnade i kaffets mörka hemlighet.
Livet är en hemlighet.Gåva...men också i högsta grad en livsgåta…………………
Där kom vi att mötas under ca två veckor , tillsammans med dom andra, där någon skrevs ut, andra skrevs in.
365 dagar om året.
Genomsnittstiden sades vara ca 1-2 månader.
Lidandet tar aldrig semester, byter blott människa, sympton, tillfälle….
Men ni präster är ju också människor, sa han med försök till leende.
Och sedan började hans dagliga tur att vandra den rätt långa korridoren fram och tillbaka.
Rastlös,orolig…..lidande…..
Ni präster är ju också ….människor…..
Hans ord om prästers förmodade mänsklighet
kändes smått komiska.
Jag som är präst…..är jag verkligen en människa...ja...en vanlig människa?
Jag kände hur alla årens prästövermod
föll över min tillplattade själ med en enorm smäll.
Präst….människa………………
Jag som i åratal delat församlingslivets stora och småttiga, glädjen och sorgen,
liv och död….
Inte fan...kan jag bli sjuk, bli fullt ut som dom andra….dom som har behövt mig på så olika sätt.
Jag kände hur min nersatta status sattes på högsta prov!
Där uppe, ja nästan nästippen uppe i höjd med Guds änglar
och nu sitter jag på ett Dårhus…..
Intagen under tvångslag.
Bevakad några timmar av två unga poliser.
Där dom höll stenkoll på mig, dygnet runt. Plockat av mig allt sådant som kunde skada mig själv, men också andra i omgivningen.
Som den erfarne handfasta läkaren sa; Du vet att om du inte följer våra regler, eller försöker ta dig härifrån på egen hand...så skriver jag in dig igen enligt denna tvångslag.
Dom raka beslutsamma orden mjuknade i hans mörkbruna ögons glitter av välvilligt småbus.
Han menade väl….. ville mitt bästa!
Tvånget var hjälp..stöd...och inte främst syftande på ofrihet, att auktoritärt begränsa min personliga frihet.
I tvånget fanns en slags godhetens osynliga princip.
Och denna godhetens handfasta närvaro, ofta som en skugga, visade sig så tydligt hela den tid då jag befann mig på denna avdelning.
All personal som mina ögon såg det bars av denna handfasta godhetens princip.
Här var mycket lidandets värk, men också handlingens handfasta verkstad som inte gömde sig bakom kletiga sockersöta näringsfattiga ord utan innehåll och betydelse……..
Här var dygnet runt en påtaglig närvaro
av lidandets ofta svårförklarade natur, som bröt fram i den unga ursöta flickans tårflöde.
Oroliga nätters skrik av ångest.
Eller mer sannare : nätters tystnad där svarta dolda demoner väntade ut sitt byte…
Tystnaden var också så närvarande att man kunde skriva ord på meterdjupa cementväggar.
Man kändes sig smått begravd i denna tystnadens cement!
Begravd långt in i ett eget hemligt rum.
En livsbubbla…..där man som ett skadskjutet djur kunde slicka sina inre sår.
Och märkligt ja smått främmande så fanns också en känsla av fullständig trygghet!
Världen utanför var liksom bortsopad i stora svep!
Man hade inget ansvar!
Man var allt och ingenting på samma gång!
Man hade överlämnat sig fullt ut i denna sjukhusmiljö!
Och det var väl först då som jag i min egen kropp förstod ordet hospitaliserings djupaste och självförklarande betydelse.
Världen och dess skeende var nästintill frånvarande!
Världen och jorden kunde ha gått under, men själv låg man väl inkapslad i denna skyddande miljö.
Som ett foster i moderns varma kropp!
Jag som delger dessa mina självupplevda saker i detta svåra sammanhang som berör självmord, och du som läser har ju det mesta i gemenskap, med personliga betoningar som ger livet spännvidd och berikande mångfald.
Men så har vi alla detta “varma”livssammanhang:
en moders varma kropp!
Men redan som barn börjar livets stora och små prövningar ge sig till känna!
Vi beskådar inte våra liv, vi lever våra liv, den tid som det slutligen visar sig.
Mångt och mycket som förenar, men också skiljer!
Detta är livets villkor, inte alltid så rättvist fördelat av livets alla goda ting, och där finner vi också människans närvaro till sin hälsa, sitt lidande, vårt sätt att förhålla oss till detta stora och djupa hälsokomplex.
Vi föds, vi lever, vi dör…...som någon sa….
Men hur föds vi?
Hur lever vi?
Hur dör vi?
Och i dessa tre kardinalfrågor hittar vi sen det vi kan kalla för vår livsväv.
Ingen kan springa från sin födelse?
Springa från sitt liv?
Och aldrig springa från sin död.!
Här lever vi alla som i ett slutet rum!
Ingen kommer undan?
Sen att mycket av vår brukade livstid används för att förstå, eller kanske mer sannare: förklara bort svåra påträngande livsperspektiv som kan upplevas som outhärdliga.
Allt detta är sant, mer för många, något mindre för andra……………
Och här finns ju jag själv med!
Dom tre kardinalpunkterna, eller bättre livssträngarna spelar sig samman från början till slut!
Men vem är jag då egentligen, mannen i åldrande ålder på britsen en sen vinterkväll där surret av dialysmaskinen sakta men säkert under många timmar rensade mitt blod från direkt livshotande död?
Vad vet man egentligen om sig själv?
Vad säger födelsedag, plats för händelsen, alla år som barn och ungdom, livet i närhet av familj,nära...kära…...samhället.
Den stora högen av livsbråte som fyller sinnen som hus och hem.
Vad göms i allt detta?
Vem är jag, mannen som enligt den mycket vackra kvinnliga kirurgen:visade stort tystlåtet tålamod...då hon med visst krångligt besvär fick ihop slangar från min kropp till nattens trofastaste vän, dialysmaskinen!
Vilken kraft, eller krafter för mig denna vinterdag
ut på livets vassa egg och fort nog kunde ha slutat på minneslunden i centrum av stan?
Gud?
Min synd?
Bestraffning?
Familj?
Kyrkan?
Människor?
Min bipolära sjukdom?
Piller tillsammans med rejäl dos med alkohol?
Hela denna myrstack av påträngande frågor besökte mig hela tiden på sjukhuset,tiden därefter, samtal med några få förtrogna människor…..ofta i min ensamma tystnad.
Fanns en inre dödslängtan, ett slags självförakt,
en urtorkad ensamhet med som fick mig att så plötsligt i ren blackout gå hem….proppa mig full med piller och sen lägga mig ner för att helt enkelt dö?
Vad det ingen som såg och förstod?
Ville inte se?
Eller lyckades mitt skådespel av glättad yta leda bort min omgivning från detta hemska beslut om självmord?
Får präster,eller vilken människa som helst stiga in i ett så avgörande beslut som handlar om liv och död?
Vi har den för mig så givna rätt till liv,rätt att utveckla livets alla perspektiv.
För mig är det en Guds lag! En naturens självklara inre kraft av lag!
Men finns stunder,kommande stunder som djupast sett ger människan rätten till sin egen död?
Fatta medvetet, eller kanske mer underförstått att livet kommit till en slutpunkt då döden träder in som gäst…….eller efterlängtad ...vän……..
Knackar på dörren, stiger in, sätter sig med sitt mörka stilla ansikte
och med en lätt utandning….blåser bort livslågan i en människas bröst.
Hjärtat som slutar slå, ett hett blodflöde som tappar kraft i kroppens inre slutna värld av vägar till kroppens delar, dess organ, dess fullhet av liv.
Självmord har inget drag av heroisk status som kan förknippas med andra sjukdomar.
Här finns inga halta hjältar som kommer hem från den stolta striden.
Det finns alltjämt en stor kompakt tystnad till detta svåra.
Man håller tyst, viker av med rätt dåliga bortförklaringar. Skammen som bultar i kroppen, täcker snart en alltmer utvidgad omgivning.
Personen som så, självklart nära och kära….en ofta oförstående och bortkommen omgivning. Vilsenhet och ofta förklädd välvilja dör i rädslan för att tränga sig på i detta hyperkänsliga ämne.
Inga glittrande medaljer finns att hämta!
Och mycket göms undan i tidens bortträngande förmåga.
Få ord, få samtal, få stunder, få blickar tycks vara
den enkla vägen bort från självmordets sargade hjärta………………………
Andra sidan av gatan ger ett skyddande avstånd, en blick mot ett affärsfönster.
Allt för att smita undan ett direkt oplanerat möte.
Självmordet får som ofta lida…..helt på egen hand…….över en människas utlagda livstid så återkommer vid skilda tidpunkter tankar på att överge jordelivet hårdhänta krav……………
Dom flesta,rätt många vågar ärligt erkänna denna tankegång!
Men säkert är det helt så att tankarna sammanfaller med en räckvidd av personlighetstyper och många andra förklaringsmodeller.
Men den mer dagsaktuella inriktade forskningen lyckats bättre förstå dom drivande processer som leder till självmord, såväl helt genomförda, som ofta misslyckade.
Ser vi i korthet vårt eget land så har faktiskt självmorden minskat rätt rejält, också det större antalet försökta...men misslyckade...varav ett är mitt eget..........Men även forskarna erkänner siffrornas mörkertal!
Man har lyckats sätta prislapp på såväl ett lyckat självmord som ett misslyckat:
Ett misslyckat ca 3 miljoner.
Ett lyckat lite mer än 8 miljoner.
Så helt krass så omfattar hela denna självmordsproblematik stora summor pengar för samhällets utgifter.
Detta är den yttre krassa matematiken...men som aldrig kan bortse eller blunda för självmordens personliga aspekter.
Ett självmord är ett för mycket!
Nolltolerans är ett eftersträvansvärt mål.....men tillåter människans svårgripbara natur detta mål?
Det är jultider då skrivandet går vidare i knegande fart.
En julens tiden med djupa ögonblicket om Jesu födelse.....Klockan är som tre mitt på natten. .
Ett helt omkullkastat år då jag egensinnigt plötsligt försvann från kyrkans dagliga lunk.Ofta grå, men mer ofta full av ljusrika stunder i Gudsrikets tjänst.
Från en stund till en annan var jag inte en i laget.
Ett torftigt papper beskriver denna sida:out and gone....
Här mitt i jultidens mörkaste timmar stillar sig stadens ljud.
Det stora huset har lagt sig till vila och ro.En påtaglig tystnad råder.Ett enstaka tåg far förbi med tomma frostiga fönster som tittar tomt på allt som rusar förbi....
Snart har ett omkullkastat främmande år gått,försvunnit helt från jordens livsyta.
Halsens två sår är helt läkta, men är egentligen något läkt?
Är kropp, själ och ande fullt utläkta, friskförklarade......står i full samklang med hela min person, hela mitt liv: kan en sjuk söndersliten människa någonsin bli helt frisk?
Frågorna ringlar fram i nattens tankar, likt ett långt långt tåg som aldrig kan få stanna.
Stationerna far förbi, och en vägrande tystnad som står på den folktomma perrongen.
Här finns finns inga självförklarande förlösande svar att hämta.
Tystnad råder i huset.
Men tystnad är inte blott ett uttryck för egen eller andras brister, eller fulla ovilja. Tystnaden härbärgerar också självläkande krafter.
Mitt ordflöde av allt och inget, både som tydlig yta, som mer genomtänkt djup har tid att stilla sig….stilla sitt stora flöde av livskraft…………………………
Då den mjukt arbetande kvinnliga kirurgen var klar med sitt, slangar och trådar som var kopplade till allt möjligt på min kropp, så sa man i nattgruppen: du..detta kommer att ta tid för du har höga värden av litium i ditt blod.
Höga värden? Som betyder?
Ja ca 4.4 och detta måste fort ner …………..
Alla hans ord försvann i behandlingsrummet, dialysmaskinens smått sövande brummande. Jag redo för död….trots alla timmars insatser från IVAs så skickliga varmhjärtade personal.
Godhetens praktiserande händer!
Guds änglars händer som med fasthet och professionell vana ville mitt liv…..då jag i en slags inkapslad likgiltighet förväntade min egen död.
Det kommer att ta timmar………..
Timmar…...hur många då menar du, frågade jag kallt……
Svårt att veta………..gav mig en slags inre känsla av egenmakt över livets sista.
Här hade nu kampen börjat för det slutliga att besegra den alltför höga livshotande halten av litium.
Vill du se på tv så länge frågade han.
Nej!
Lyssna på musik. Allt för att tiden ska gå……
Nej, bara tystnad och inget annat, kan du inte ställa maskinen så att jag kan se på den, frågade jag.
Får vi inte, för en del personer finner djupt obehag att se alla siffror och annat på maskinen.
Jag hade gärna sett allt i realtid! Följa siffrornas ljus i natten och se hjärtslag som blodtryck!
Med löst knäppta händer på den sjukhusgula filten låg jag i rummets svaga belysning.
Det var inga bedjande händer, inget utom en tom närhet av en människas yttre skal.
Bad jag inte till min Gud, min skapande tröstande vän?
Nej?
Grät jag inte, ropade namn på nära och kära?
Nej!
Förväntade jag inget av ett slags uppståndelsens självklara mirakel?
Nej?
Läste bibeln om Jesu ord och gärning?
Nej!
Jag var bara där…..som mest närvarande med ett yttre sken av människa, en spillra av ett helt förändrat liv……………..
Var fanns mina inre tankar? Överallt och ingenstans! Allt tycktes vara satt på sparlåga.
Hat, bitterhet,självförakt väntade sin mer passande tid!
I detta så fastbundna låsta tillstånd hade jag inte kraft till en logisk sammanställning av alla varför, hur och kommande plikter och måsten.
Dagboken hade ingen hög prioritet!
Här i det tekniskt avancerade högmoderna behandlingsrum….så brummade dialysmaskinen i sitt trofasta tålmodiga tempo.
Dialysmaskinens säregna surrande ljud påminde smått om en slags entonig böneramsa.
Och ändå visste jag att sjukhusets uppresta höga katedralsliknande gestalt svämmade över av mångas rösters böner.
Om det var nån som bad denna långa sega kalla vinternatt så var det verkligen maskinens trofasta arbete.
Varje liter blod, varje droppe syrebärande blod tvingades in i maskinens rengörande biktbås…….här fanns inte syndens förlåtelse utan renande filter som rensade blodet från farliga ämnen.
Bikstolen i våra medeltida kyrkor, främst i den katolska som vittnar om biktbarnets möte med en förlåtande makt. Symbolen ser vi också i våra egna kyrkor: den blodröda rosen som finns tecknad i kyrkans symbolspråk. Jesublomman före alla andra.
Knoppens födelsemärke och stjälkens taggar av korsets lidande.
Jag hade själv tagit min hand om rosens långa taggar och pressat fram smärta så övermänsklig...att den självdog i total uppgiven tystnad.
Blod renades i timmar från död…
Men också i en märklig känsla: från fruktan, från dödsfruktan!
Det strömmar musik i stora fikets rum, den mörkaste dagen på hela året..
Koppen håller samma värme som samtalet med den unge mannen på psykets avdelning.
Ett år har liksom lyckats slingra och smitta sig förbi många bortslösade dagar, inte alltid som helsvår kamp med hela livsproblematiken.
Följer en slags vågrörelse som också stilla sin oroliga yta där spegelbilden lockar fram smålustiga leenden, tom av befriande äkta skratt.
Även i helvetets djup skrattas det för fulla muggar!
Till och med djävulen har förmåga till ett skratt.
Det måste vara svårt att alltid förknippas med källan till godhetens förstörare.
Var det därför han gav stort utrymme för humor och befriande skratt mellan sargade själar.
Det sägs att hoppet är det sista som överger människan, säkert så sant, men god humor är på bra andra plats!
Det var någon som kom med påståendet att sjukhuset med dess personal, alla tänkbara tekniska funktioner har helt övertaget kyrkans uråldriga roll och betydelse.
Jag tror att detta är helt sant!
Men om kyrkan är hjärtats och själens mötetsplats, för bön, stillhet och tystnad. Blir sjukhusets hela väsen Guds faktiska arbetande händer i ett samhälle som också ständigt medför lidande, här som där, drabbar alla utan undantag. Ingen är fullt ut skyddad….ingen fullförsäkrad……
Vid sjukhusavdelningen måltider så upplevde jag en starkare närvaro av det heliga.
Som en tyst ödmjuk lyssnande bordsgranne….som inte framhävde sin person utan lät måltiden delas i en kristuslik gemenskap.
Den nogsamma och aktiva läsaren kanske känner sig smått förvånad att så lite av andlighet, djuptänkt filosofi, och en längre sträcka om skilda Gudsbilder, inte finns med i min text.
Jag har försökt driva mina ord på ett annat otvunget sätt! Inte utgått från en tänkt kyrklig trosmässig struktur, en avpassad modell för att göra läsaren bekväm med ett svårt mänskligt ämne.
Men jag har alltid trott, och kommer alltid att påstå mitt i min nuvarande livssituation att under all mänsklig yta där finns Gud i sin mest absoluta förklarade gestalt.
Han lever i allt, för alla, inget ögonblick av både glädje eller sorg saknar hans omedelbara närhet. Han är här...just nu….varken förr eller senare.
Och just nu vilar skrivhettan och jag bär på lusten att öppna en hel flaska rött vin ,låta rita innehållet av ett hjärta utmed livets strandkant...ett rött flöde ner mot havet.
Som en rödmärkt påminnelse om livets ursprungshem. Själva urkällan till mitt eget liv, fästet för både glädja och sorg, rosens djupa taggar i min skadade själ.
Simma ut i aftonbelyst hav , rödfärgat av en ynka flaska rött.
Sjunka djupt ner i vattnet.
Hålla andan tills lungorna skriker efter luft.
Skriker ut sin ensamhet till tyst himmel.
Bara skriker…
Vakna. .vakna...mardrömmen självdog med den varma handen och mjuka omsorgen i dom sagolika ögonen.
Vatten frågade den vitklädda änglagestalten.
Jag tog hela vattenkannan till mina torra läppar.
Gud så himla gott sa jag och gav efter med ett ljudligt rap. ..
Förlåt..
Gör inget, jag hämtar en ny kanna för doktorn ha noga sagt att minst tre liter vatten per dygn måste du dricka. ..
Tre. ..tre det orkar jag inte. Måste jag verkligen göra det?
Det renar dina njurar och annat i kroppen.Du måste!
Hennes bestämda ord var en tvingande order.
Dessa tre literskannor tvingades på mig
Och jag kände hur jag verkligen blev ett sant blötdjur.
Doktorn hade sagt att kommande vistelse kunde liknas vid en “minisemester”.....så var det eviga vattensörplandet och fem måltillfällen en betydande sida av hela vårdtanken.
I en mening så var uttrycket " minisemester" passande, sargade människoliv behöver en upplevelse av omhändetagande, men som aldrig få bortse från den egna förmågan.
Hjälp till hälsosammare självhjälp.
Trots detta för mig myckna vattendrickande så skedde inget omkopplande till tårar på min kind.
Bara vid ett tillfälle, så grät jag ljudlöst och tänkte på min åldriga mor...........
I övrigt så för jag rätt låg profil med plötsliga skämtsamma inslag,tillsammans med medpatienter och också den kunniga och frimodiga personalgruppen.
Och i mina ögon så framstod doktorn som ett lysande exempel på en kunnig person, med konsekvent beslutskraft.
Både gällande oss som patienter och hela avdelningens personal.
Och jag hoppas vid min Gud att jag inte som präst fick en särbehandling.
Men som en person sa; här finns över tiden alla socialgrupper och samhällsklasser, även dom som arbetar inom sjukvården.
Från dr professor till skurhinken i en undangömd skrubb.
Och jag förstod väl hemkommen att såväl läkare som sjuksköterskor är mer överrepresenterade i just det som faller inom självmordsproblematik.
Jag gjorde småtappra försök att fånga in mer av saklig fakta om denna svårsmälta sak som självmord ytterst är: böcker,tidskrifter….osv. Men inte för att bli sk expert på saken.
Visst finns tung seriös forskning i saken också enskilda människor tappra försök att ärligt beskriva saken.
Men denna grupp tycks i mina ögon vara oerhört begränsad.
Och dom seriösa forskarna lär nog inte i min livstid vinna Nobels pris i själva ämnet.
Men själva forskningen om hjärnan tar stora steg framåt i ännu bättre och djupare förståelse om hjärnans funktioner.
Här finns ju självklart diagnosen bipolär, eller mer vanliga; manodepressiv, där jag är en bland ca 1-2 proc som lär ha det av hela vårt folk.
Diagnosen är förbättrad under tidens gång.Inte alltid så lätt för sjukvården att se och därmed ge en bra och adekvat och komplett vård.Den är genetisk, den är obotlig, kan bryta fram när som helst, blir ofta värre med åldern.
Innebär över tiden lidande, men kan skilja sig starkt åt från person till person.
För att förenkla det hela så kan följande äga rum:
enskilt lidande som drabbar omgivning, långa sjukskrivning ar, förlust av arbete, förtidspensioneringar, överdödlighet, en starkt ökad självmordsrisk.
FNs världshälsoorgan WHO menar att den bipolära sjukdomen kan anses som en av dom tio svåraste sjukdomarna i världen.
Men vi ska inte helt glömma att många trots diagnosen kan leva ett rätt normalt liv om man följer angiven medicinering, ett allmänt hyggligt vardags liv med mat, god sömn, en bra social gemenskap osv.
Det går...kan gå.....men kräver konsekvent livsstil.
Min egen har väl brustit på flera sätt……
Prästarbetet är ett dynamisk arbete, där ett brett församlingstjänst kräver många strängar på lyran.Du kan drunkna i uppgifter.
Behov gör aldrig halt.
Glädje och sorg tar aldrig vila. Och just det meningsfulla kan bli den stress faktor som med tiden framkallar och utvecklar starkare det bipolära i din personlighet.
Men bipolär är nu det mest brukade ordet för det manodepressiva tillståndet.
Trots min läsande personlighet så är ordet rätt nytt för mig.
Att jag tidigt förstod mitt manodepressiv tillstånd uppfattade jag som en naturlig del av mitt liv.
Om andra är långa, tjocka, och allt som tillhör en persons särdrag, så vara detta ett särdrag för just mig.
Jag har nog alltid förstått detta udda drag.
Men ett udda drag som inte inneburit ett totalt isolerat ensamt liv i samhället.
Det har nog innehållet det mesta, som jag tycker ett rikt dynamiskt liv, med stunder av långa balanserade dagliga handlingar, ner i djupa helsvarta stunder.
Och omgivningen har förstått noll.
Jag vill åter betona att min av doktor angivna diagnos bipolär inte ses som den svåraste formen.
Men även i helvetet finns ju gradskillnader.
Man måste vara själv där för att begripa sammanhanget.Inte ens sjukvårdens samlade kunskaper har lyckats finkamma denna sjukdoms samlade effekt, för patient, familj och samhället i stort.
Det finns vilsenhet i frågan.
Jag måste bara upp , hungern skriker i tom mage.
Jag måste träffa folk...måste annars går jag under.
Och lika plötsligt stod jag i min lägenhets lilla pentry.Stel som en robot matade jag glaset med piller helt lugnt. ..tyst....och stod som utanför mig själv och bejakade hela den farliga akten.
Jag hade stämt möte med döden med Gud, kanske helvetet.....
Och proppad med piller!
Sökte min säng för att dö.
I mitt förgiftade tillstånd hörde dunkar på dörren...rop....och till min förvåning stod ett gäng suddiga poliser.
Vad fan i helvete gör snutdjävlarna här då jag ska dö?
Bryta sig in som tjuvar, skitstövlar.
Och sen drunknade jag i mörker som gjorde mig helt oförmögen till motstånd.
Jag fördes i ilfart till räddande krafter , till Guds handfasta händer.
Här fanns inte tid till väluppfostrat småsmiker, korkat dösnack.
Bara ett väl inarbetat lagarbete, klara beslutsgångar.Och i centrum av allt detta stod en döende människa, med klara insikten att döden lurade runt hörnet.
Men döden hade tuffa motståndare i detta änglagäng som gett sig fan på att jag skulle överleva, att det fanns mer för mig att göra, jag var inte helt skrotfärdig………...
En livskedja av oerhörd kraft stod runt mig.
Alla skulle göra sitt, ingen skulle svika sitt uppdrag, inte ens det unga polisparet som satt hela stunden utan att klaga.
Jag känner mig som en skurk, bov då jag ser er sitta vid dörren.
Du är ingen bov, du behöver hjälp, vi är här för att hjälpa och skydda.
Det är nog första gången jag har livvakter...sa jag med försök till skämt.
Och dom var så vackra i mina något dimmiga ögon.
Min mage och tarmar som kokade likt en puttrande vulkan tog mig med språng till en enskild toalett väl bevakade av dessa sagolika bruna ögon.
Måste du titta, stå där...med dörren öppen.
Ja.......vi måste veta vad du gör...hela tiden.Jag försökte göra det "ljudlöst" men hur i hela fridens kan man göra det med mängder med kol uppblandat med laxerande medel?
Att inte stans reningsverk kollapsade dessa timmar är fortfarande en gåta för mig.
Så pågick det i mina ögon länge, och allt med syfte att binda och föra ut detta farliga gift, särskilt dom ansträngda njurarna. Sent på kvällen skulle röntgenstrålars magiska ögon ta en djup titt på min kropp, mest på njurar och förmodligen lever.
Och sen kom jag till behandlingsrummet för dialys. Själv var jag övertygad att rensningen skulle gå i turbofart…..men icke sa nicke………...Siffran 4.4 är dödande i ett snabbt tempo om inte adekvat och tålmodighet kommer igång i logisk ordning. Här fanns inga tider för långa pauser.
Och där låg jag…..och den vackra kvinnliga kirurgen presenterade sig vid namn och sa…..och det är nu jag som ska ta hand om dig…...brukar gå enkelt
Men själv fruktade jag inget, för mitt beslut var ju döden.
Så vad hon nu ville göra med mig fick hon göra, helt efter hennes eget så vackra huvud.
En tanke, rätt sjuk smått makaber: undrar om denna skönhet är gift?
Sjuka småvridna, kanske tokiga tankar kommer till liv i dessa stunder. Men hon luktade gott då hon skar upp två snitt där kopplingsdosor skulle förbinda slangar till den väntande dialysmaskinen.
Jag måste erkänna att jag mer tänkte på hennes liv, än just på hennes handlande med min hals, små förklarande kommentarer om händelseförloppet.
Hon blev viktig för mig!
Jag kände mig helt trygg i hennes händer, och hennes vältrimmade och väloljade vårdteam.
I vårt land så har självmord siffrorna minskat....ca 1500 per år.....men i dödsfall med trafikolycka ca 300-400 människor. Med alla skadade. Men allt pekar på att bilismens skadefrekvens läggs oblygt på bordet...så sopas självmordens alla aspekter under mattan.
Bilen och dess trafik lever sitt självklara liv....självmord än i denna dag gömmer sig i djupaste mörker.
När kvällen segade sig mot vintermörker, kalla natt så tystnade trafiken utanför IVA stora hus.
Och med knäppta händer försökte jag småsova bort den långa utdragna tiden på britsen.
Allt var så försiktigt i sitt görande, en nästan klosterlik tystnad. Bara småprat i den lilla ansvariga nattgruppen.
I hela detta lidande hus med intagna patienter försökte människor komma till ro, finna sig själva i en nästan overklig verklighet.
För mig helt främmande.
Men inte alls så himla skrämmande….trots stundens så kristallklara allvar.
Det var en dödskamp som pågick i många ronder.
Och den tålmodiga envisheten från min vän dialysmaskinen brummade på i lugn takt.
Du...du jag fryser så himla mycket sa jag till den lugnt arbetande manliga underskötaren.
Fryser du?
Verkligen...är det så kallt i rummet...försökte jag säga utan att verka gnällig i rösten.
Rummet är varmt men du fryser därför att maskinen kyler ner blodet lite….men jag lägger på några fler filtar.
Där låg jag med ännu fler sjukhusgula filtar och inte märkte jag någon större skillnad.
Mitt manliga jag bet hårt ihop allt för att undvika stressande klagan mot dessa fantastiska människor.Kändes som man annars inte tillhörde laget. Så barnslig man kan vara.
Vinterkallt ute,kallt i hela kroppen, så låg jag alltmer tröttad på britsen men hade inte ork att riktigt få till en riktig sömn.
Då och då frågade efter tiden……
Inte mer….suckade jag och förstod att flera timmar kvarstod i denna dödskamp.
Dina litiumvärden är fortfarande för höga och måste ner……….
Trots kylan i kroppen, småskakande så infann sig aldrig en känsla av akut dödsångest eller nåt liknande.
Jag vågade dö...men ville nog därinne i kroppens själ ändå leva, hänga med en stund till på jorden.
Tydligen hade jag slumrat till en stund, för en mjuk fast hand rörde mig lätt till yrvaket tillstånd….
Trött...seg….
Du vi måste stänga av maskinen en stund för filtret måste rengöras.
Filter….rengöras….Jag fattade inget i mitt smått medvetslösa tillstånd.
Ja för det finns ett filter som tar bort alla farliga saker och orkar bara med en viss mängd. Men oro dig inte...vi är snart igång igen…….
Han talade i den mörka natten som om detta var vardagsmat för hans del.
Lät som han skulle byta filter på vilken maskin som helst!
Bil...motorcykel..gräsklippare…..
Har vi mycket kvar frågade trött den lugnt mekande underskötaren.
Ja en stund till måste vi fortsätta...för du har fortfarande för höga litiumvärden.
Trött...seg...hungrig….så kände jag att den kvinnliga kirurgens ord om mitt berömda tålamod nåt sin yttersta gräns.
Mina nyväckta ögon såg att ljuset tilltog i behandlingsrummet.Det brummande ljudet kändes nu tryggt och vant.
Om en liten stund så kommer dagpersonalen och läkare och tar över.
En känsla av en framvuxen vänskap..smärtade till med ett sting i mitt sargade bröst.
I kampen om liv och död växer alltid fram en relation , gemenskap som är svår att enkelt förklara, ännu mindre bortförklara.
En mildare form av separationsångest.
Då har du och nattgruppen gjort ert.
Har jag varit en svår patient, pratig och pladdrig….
Inte alls….du har ju velat ha det tyst och så har det ju varit...skrattade han bakom sitt trygga ansikte.
Ett effektivt och klargörande vaktombyte ägde rum. Dagpersonalen tog smidigt över och en ny dag helt okända sammanhang stod för dörren……………….
Samma varma beslutsamhet präglade denna nya dag, en skara änglagestalt med kvinnors beslutsamma handlag.
Förlusten av nattgruppens skugglika närvarande arbete…..föll i tacksam glömska!
Deras jobb var klart och hem några timmars välförtjänt sömn innan en ny natt med nya sammanhang, nya livsviktiga plikter……
Slangar och allehanda trådar lösgjordes på min kropp, och doktorn kollade noga av nattens sega slit med hjälp av helt obegripliga siffror.
Livsviktiga…..helt avgörande…..blodet var i det mesta helt rensat från död.
Nu är vi klara här med dig…..och tack för din samarbetsvillighet, en liten kram och fortnog fördes jag till IVA vakrum för en grupp patienter.
Här låg jag den tidiga morgonen….rätt oberörd av dom senaste timmarnas händelse.
En bricka med doftande sjukhuskaffe och några ostfrallor dök upp på sängen där jag låg skön och varm.
Vaket fylldes av mer prat, lite oroliga kommentarer, som hanterades med oerhört lyhördhet av personalen.
En ung kvinna mobilade sin oroliga familj, och angav rätt högljutt sin situation….Ja….mamma allt är ok…..ja det var piller och alla försökte undkomma hennes tydliga ord till en för oss helt okänd familj………………
Vi låg väl ca sex i rummet med fördragna gardiner i det sjukhusgula färgen….men mycket kunde höras väl.
En äldre man och jag fick varm ögonkontakt,utbytte småvänliga icke förpliktande ord...och efter en kort stund var han försvunnen ut i okänd vardag…
Lycka till föll våra ord……
Och lika fort så bäddades det om för nya patientfall.
Sjukvården är som livet i övrigt…...lever som en klocka dygnet runt.
Flickans mobilande väckte smått ilska i mig, för hennes ord stressade vakrummets omgivning.
Att en kopp svart kaffe samt två ostmackor kan smaka så himla gott…...tänkte jag i en passande stund av ödmjukhet.
Mera kaffe...ja gärna….och doften landade som himlen i både mage som söndersargad själ.
Du snart kommer doktorn och kopplar bort alla slangar och annat på din kropp, men du kan ta det helt lugnt. Ropa om du behöver nåt……..
Då var det dags för borttagande av alltsammans, sa den sköna doktorn. Brukar också här gå smidigt utan svårigheter.
Själv kände jag ingen som helst oro!
Hon räknade till tre och med en djupandning så drog hon kvickt ut ett rätt lång rör…...och jag blundade inte ens…..kände ingen smärta och samtidigt tryckte en sjuksköterska ett pressande finger på själva såröppningen för att hålla tillbaka blodflödet.
På samma smidiga vana sätt gjordes med halsens andra koppling.
Jag var smått förvånad över hur allt löpte på…..men förstod att IVA änglafolk var vana och hade år av vårderfarenhet. Inte bara naturlig erfarenhet, dom brann av en slags stridslust att få göra sitt yttersta.
Detta var deras så självklara vårdmotto!
Hur levs detta motto på andra platser i vårt samhälle?
Eller är vi mottolösa…...saknar ära och heder och kan vi enkelt smitta från stort och smått, så tar vi chansen…….
Kyrkan om någon plats, med dom vackra talen är ju ett vandrande exempel av ofta denna välvilliga livssyn.
Men då dom vackra orden ska omplanteras …..i verklighetens smärtsamma mylla. Hur blir det då?
Jag ställer frågan...med all rätt med tanke på mina så bevisade ord om årslång tid i kyrkans tjänst, mest som präst. Jag borde veta om nån!
Men vi återkommer till saken!
För just nu ska snart få fram den genomskinliga plastpåsen med alla mina personliga prylar
Du vi ska snart flytta över dig till psyket och du får nu ta dina personliga saker.
Saknas något?
Inget som jag kunde se……..jo mina strumpor…...och snart hade jag dessa i mina tjusiga sommarskor.
I detta hus var det ordning och reda…...och då bjuder man på ett par slitna gubbstrumpor.
Här brast tårar fram i en slags minisepration….alla dessa änglahänder som kämpat för mitt liv. Kärlek...barmhärtighet….och lite uppfriskande livgivande småbus.
Ingen arrogant illa dold misstroende för ev tankar om min person, särskilt kopplingen till mitt arbete som präst i kyrkan.
En härlig kort men handfast sjuksköterska kopplade ett järngrepp om mitt något skakiga och snubblande person.
En kort sträcka mellan IVA och den för mig helt obekanta miljön på psyket …….
Överlämnades enligt regelboken och jag väntade rätt så obekymrat på nästa fas i denna för mig så överrumplade livshändelse.
En lång mörk svärmorsdröm kom och erbjöd en kopp kaffe i sällskap tills några skulle föra mig till tänkt spykavdelning.
Jag har druckit stora mängder kaffe i mitt liv, himla mycket i den kyrkliga sfären. Men här har kaffe för mig en slags helig sakramental känsla!
Jag dricker dess svarta mörka varma innehåll med djup respekt och stor livskänsla
.
Kaffe har nästan blivit som en nattvard för mig!
Hej sa den medelålders mannen och den unga blonda underskötaren. ...
Vi måste be dig att ge oss din livrem ..nyckelkedja.......Vant och odramatiskt kollade dom av mina saker och förde mig till hissen som förde oss till psyket avdelning....togs till ett rum för två och jag fick ett ombyte kläder...sjukhusets mjukis kläder som passade min sargade själ och helt söndersmulade livskänsla.
En enkel måltid...rätt ok mättade och med en kopp flytande sömnmedel seglade ner i en skön drömlös sömn.
Min tids sömnbild var nog nåt av det bästa för dom senaste åren.
God och stadigvarande sömn under många nätter.
En ängel till natt sjuksköterska tog hela tiden olika provet. Ingen som helst klagan från min sida, ställde få och inga krav.Bara hängde på alla beslut. Krånglade lite.
Jag en snäll lydig bekväm patient som acceptera de hela det angivna packet. ..
Om jag minns rätt så var jag en ca tjugo inskrivna patienter. Med det helt gemensamma: någon form av psyk diagnos.
I övrigt var det en splittrad kartbild med många människoliv. Många under trettioårsåldern.
Skrämmande och smärtsam!
Så unga då livet borde full blomma i skolstudier. ..drömmar........
Mitt så bestående intryck av denna ultrakorta tid på psyket.
Unga.....så hårt tagna av livets allomfattande nyckfullhet.
Vem vågar fullt ut äga sin framtid i skön avslappnad hållning...vem?
Du....jag.....vem?
Att äga sin framtid i skön frihet önskas av så många.
Och många lyckas leva sina liv på detta härliga sätt.
Men i födelsedagsljusen brukar gömmas en skugga.
En blyg påminnelse om våra sköra livsvillkor.
Men även i barns såpbubblor finns livets inre sida av järnhård medveten viljestyrka.
Men när i tiden möts hinnans sköra med ett stålverks järnvilja?
Järngrepp!
Hur fanns viljan till sjukhusbesök från den yttre skenbara trygga världen.
Kunde man se frimodig välvilja i snöns fotspår.
Jag tror att min omvärld av kända och okända fann det skönt att vandra i en slags oskuldsfull okännedom om dom rådande omständigheterna för mitt liv.
Jag poängenterade redan tidigt att min vistelse där skulle hållas dold och hemlig.
Bara på mitt beslut fick personalen rätt att ange att jag var inlagd på avdelningen.
Skamkänsla?
Brist på ork?
Jag kände djupt inom mig att det var helt nödvändigt att bevarar allt bakom lykta dörrar.
Mest för min egen del. Jag orkade bara med mig själv och skulle en välvillig förstående ström av besök och mobilsamtal strömma in så skulle dom säkert sluka all min uppmärksamhet.
Bara en riktigt god pålitlig vän, med hjälpande händer ombad jag att träda in på min sida.
Vara mina hjälpande händer, lyssnande öron och seende blick!
Ensam klarar mycket också på ett psyke, men ensam är inte alltid stark och detta vittnade min väns hjälpande person så tydligt.
Så fort nog föll jag in i vardagens mönster på avdelningen, alla måltider, spridda samtal med spridda personer.
Men ingen från kyrkans värld.
Inga andakter på sjukhuskyrkan.
Inget av andligt yttre stil och visad prästlighet. Här vara alla kristi minsta bröder och systrar
.
Här vara vi alla klädda i samma smärtsamma plagg: lidandets nersörlade mantel av tårar, rädsla, skräck…..livsångest.
Och till min egen förvåning och med goda vännens ledning så besöktes i vinterkvällen områdets tidningsshop med fika och en mycket andlig bok: Maffia på export!
Bokens väl skrivna sidor gjorde segar dagar av nästan ingenting till små stunder av avkoppling och spänning….
Guds levande ord fanns säkert som en undangömd bibel i en skrubb. Men unga människors bar det levande orden som tydliga tartueringar på flera ställen.
Tro hopp och kärlek, på en ung flickas bleka hud.
Här pågick en daglig kontakt med Guds levande verkande ord. Hon såg till att alla utan undantag ögonvägen fick en rejäl dos av Kärlekens lov.
Och då kom dagen för min utskrivning.
Jag skulle exporteras till min vardag igen.
Jag ville det själv...ville komma hem.
Många tveksamma rynkor inför detta uppbrott.
Åka hem ensam till en tom vintermörk liten bostad.
Men jag ville...hade modet och orken för turen hem.
Och lika plötsligt satt jag i en taxi som körde mig genom en gammal stad, med en person med nyfödda ögon.
Också i dödsrikets dal föds människor…...
Allt så välbekant och ändå främmande.
Jag öppnade dörren och steg in....................
