Kärlek med mord i blick

Bakom varje människas ansikte finns flera djup av ansiktsdrag.
Som lever starkt.

Lever ensamt.
Lever övergivet och bortglömt.

Men i varje ansikte finns tre öppna och samtidigt dolda nycklar.Nyckelhål.
Tro....
Hopp....
Kärlek......

Ingen orkar i längden att leva helt ensam utan dom två andra. Många har försökt men helt misslyckat.
Och för mig framvuxen i djup kristkyrklig svensk trosvärld så är orden så framträdande att det är mer kropp och fysiskt bröd på hjärtats pulserande bord.

Gemenskapens heliga ofta förklädda sakrament..
Denna syskonkrets av ord som jag så ofta fått bruka i kyrkliga sammanhang.
Ja till livet...ja till gemenskap för varandra...med varandra i nöd och lust.

Ja äger i vårt språk ynka två bokstäver.

Nej trögar som seg tjälfrysen iskall jord där inte ens ord överlever.

Vigselparets par klingar i den ofta så vackra kyrksalen. Ord om lycka spänns hårt som en skruvad boll mot vardagens nerslitna och förnekande livskrafter.
Tro..hopp och kärlek..dessa tre men störst är kärleken.

Det går smått inflation i ordet kärlek. urgröps och smådör under en lätt förkylning. Kärlekens vackra sida har flyktens bakdörr.

På hemliga stigar flyr man livet... söker skuggor...söker tomhet...söker sista stegets uppslukande avgrund.

Som det står i Nya testamentets brev 1 Korinthier kap 13:4-13:
Kärleken är tålmodig och god.....allt bär den....allt tror den....allt hoppas den....allt UTHÄRDAR den.
Kärleken upphör aldrig.

Men jag uthärdade inte....trodde inte allt.....hoppades noll.......
Var det Guds kärlek som den där snörika natten som tog mig på blodiga spår till IVA i stan och en väntande dialysmaskin med brummande ljud och reningsverk?