Det är synd om människan

säger visst Strindberg.

Och hans långt mindre kände författare för det globala livet Stig Dagerman skriver om människans så otroliga  behov av tröst.

Vad säger dessa författarbjässar:
Synd om människan?

Tröstens urtorkade livssammanhang.
Om nu detta är sant.....varför tycks vi så ofta stålsätta allt i våra liv.
Stelfrysa hela våra liv.

Unge Stig Dagerman for upp som en stjärna på litterära himlen.

Ett underbarn som fort nog kände blytygnder av framtida förväntningar.
Alla förväntade sig hans så självklara storhet som en kommande svensk bokkomet.

En begåvning av sällsamt slag.

Vi behöver dessa uppdykande krafter som tänder eld i förstelnat livsblord.
Frambringar urgamla saker på ett nyskapande sätt.
Det mesta är ju egentligen gjort.

Men måste göras om.
Borde det inte räcka med en enda syreberikande djupandning som håller för livet?
Livet är som nertuggade strån av ögonblick som vi kallar för tid.Dag..vecka..månad..år....liv.
Men hans inre som allt det yttre krävde allt av honom.
Pennan var inte blott blått bläck ....utan klirrande stålar för bokverkstadens dunkande.
Pennan tystnade...sidorna tog slut...skulderna växte.....
Och ett skört ungt hjärta brast sönder i tusentals blodiga fläckar.
Inte som Hemingway...ett jaktvapen.
Utan bilens förgiftade gaser.
Det lär visst gå fort....inget större lidande......
En sönderbryten författarpenna med magisk makt.
En utlovad framtid.
Allt säkrat.
Kyrkklockorna tystnade......
Även i kända trakter glöms man fort bort.